Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
86
naturligtvis äfven gjort forskningsarbete vid sina fabriker, men hafva
de ej haft sin bokföring så ordnad, att kostnaderna för detta arbete
särskildt framgår ur de lämnade uppgifterna.
Konsumenternas omdöme
är af ganska stor betydelse vid bedömandet af kvaliteterna från en
så ny industri, särskildt som dagspressens entusiasm beträffande de
nationella sträfvandena äfven i fackpressen betecknades som
betydligt öfverdrifna. Ett anslag i varuhusen under augusti månad,
att man ej på grund af situationen garanterade färgerna å
sålda varor, var senare försvunnet. U. S. Tariff Commission, som
tillsattes 1913, utsände 1917 en förfrågan till 77 företag, som
representerade de större förbrukarna af färger inom textilindustrien.
Af dessa arbetade 23 med bomullsvaror, 25 med yllevaror, 8 med
silke och 21 med färdiga kläder o. d. Bomullsbranchen var den
enda, som rapporterade mindre förbrukning 1916 än 1913. De
öfriga hade haft en större förbrukning och utvisade de inkomna
uppgifterna, att de inhemska fabrikaten gjort betydliga framsteg i
att ersätta främmande tillverkning. Största anmärkningarna
riktades mot de färger, som ej tillverkats inom landet före kriget,
särskildt mot syntetisk indigo, kypfärger (af antrakinongruppen) för
bomull och ajizarinfärger för yllefärgning. I stället för dessa
föredrogos vegetabilisk indigo och andra s. k. naturfärger eller
Växtfärger, såsom blåträ (campeche) och gulträ. Inhemska svafvelfärger
hade fått en vidsträckt användning och vissa gallocyaninfärger
ersatte förut importerat alizarin- och anthracenblått. Köpare klaga
på att jämförelse saknas såväl mellan olika fabrikats färgvärde som
mellan de olika fabrikernas priser. Man önskar en bestämd
handelsstandard, med hvilken koncentrerade färger kunna jämföras, hvilket
är nödvändigt för kundernas inköp. Förbrukarna erkänna tacksamt
det relativa oberoende af utländska färger, som den nya industrien
beredt dem 1918 i jämförelse med 1914 och lofva högtidligt att
understödja den nya industrien. Hvad ett sådant löfte kan vara värdt vet
nog litet hvar. När den fria konkurrensen åter kommer i gång
bindet pris och kvalitet, som åter reglera marknaden.
Färgämnesfabrikerna diskutera lifligt en standardisering af sina
fabrikat och en uppdelning af vissa tillverkningar på olika fabriker
för att dessa skola kunna specialisera sig, framställa dem billigare
och lättare möta en väntad konkurrens. De större fabrikerna hafva
under kriget gjort betydliga vinster och amorterat de dyrbara
anläggningarna samt äro för öfrigt mycket kapitalstarka. Huruvida
en del mindre företag skola kunna stå sig under normala
förhållanden, är en fråga som dryftas.
Stort intresse ägnas tulltariffen, som man önskar reviderad för
undanröjande af förut anförda missförhållanden. Förslag att skyd
da den nya industrien genom importförbud eller särskildt höga
tullar hafva visserligen framkommit, men de politiska vindarna
blåsa nog ej i denna riktning. Det nuvarande handelsläget synes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
