också arbetat i yrket sedan de var 10, 11 år, jag vet en som började redan då hon var 8 år — det var i Ryssland, förstås.» Där stannar en vagn vid fabriksporten; den är fylld med stora tobaksbalar, material till cigarretter i tusental och åter tusental. »Än så länge finns det tobak», säger cigarrmakerskan, då jag tar avsked. »Den kan inte ätas, så de kan då inte lägga beslag på den och det är för väl, Man behöver allt ha sin förtjänst i dessa dyra tider.»

I trådgardinfabriken.

Därnere i de stora salarna, där maskinerna gå, är det mest män som arbeta, men högst uppe under taket i den stora byggnaden i en ateljéliknande låg och smal sal sitta ett hundratal arbeterskor. De sitta i rader, var och en har ett stort stycke gardinväv, i vilket de för hand stoppa de hål som uppstått under vävningen. Det gör ett underligt beklämmande intryck att se ut över denna skara mest unga kvinnor. De sitta sammanhukade på låga, bakåtsluttande pallar och hålla tyget spänt över sina knän genom att stoppa in det under knäna och pressa upp underbenen omkring det. Det stora, tunga vävstycket ligger på golvet bredvid arbeterskan och tyget skjutes under arbetet bit för bit fram över hennes knän. Fort måste det gå, om man skall hinna förtjäna något, och de flesta ha också hunnit förvärva en mycket stor färdighet, nålarna flyga upp och ned genom det tunna tyget, broderande blad, blommor, ornamenter, allt efter som hålen och mönstret äro på trådgardinerna. Nu tar en av arbeterskorna, en blek, ljus flicka, upp en sång och några av de andra stämma in. »Jo, de få gärna sjunga», säger föreståndarinnan.