men annars är det mest att sitta och med ögonen följa maskinens slag » »Det är då ett själsmördande arbete», vågar jag anmärka. Disponenten visar på en av de äldre flickorna längre ner i salen. »Åja, men när de bli vana, ha de ofta en bok, som de titta litet i. De lära snart konsten att läsa med ena ögat och se på maskinen med det andra», skrattar han, »och vi vill inte förbjuda dem det lilla nöjet. De sitta nog på sina böcker allesammans nu. — Nio timmars arbetsdag och 1:50 om dagen ha de.» Ja, det kanske var humant nog. — Men för mig är det en sorglig syn att se alla dessa ungdomar utan något verkligt arbete, som kan ta deras krafter och intresse i anspråk. Jag undrar också om det inte är enerverande att stirra på den arbetande maskinen och maskorna i väven, om de inte bli trötta bara av stillasittandet, om ej deras ögon lida, helst när de läsa i smyg på samma gång som de bevaka maskinen. Men disponenten försäkrar mig att de ha ett lätt göra och bra förtjänst. »Det är ju mest unga töser, de sitta här några år, sedan få de något annat arbete. Sådana flickor kan ju aldrig något i alla fall, de få vara tacksamma att kunna förtjäna 9 kronor i veckan så pass lätt.» »Ja, och så måste ju detta arbete göras.» »Naturligtvis, fabriksarbetet är sådant.»