ett gemensamt, trevligt dukat bord, och att det finns en värdinna, som har tid och förmåga att ägna gästerna något av moderlig omvårdnad samt sätta prägeln av »hem» på det hela. En sådan verksamhet är en rik källa till glädje. Ute i naturen under gemensamma måltider och promenader kommer man varandra på ett helt annat sätt nära än då man träffas inom fyra väggar, och det är just det representanterna för olika samhällsklasser och yrkesgrupper behöva. Det är en fröjd att se hur dessa vid ett instängt liv vana kvinnor njuta av friluftslivet. De första dagarna bli de vanligen så tagna av luften, att de somna här och var, på mossbäddar och i hängmattor. Vad det gör dem gott att få sova ut om morgnarna, att intaga sina måltider utan brådska och utan att ha något besvär med dem. En veckas landsvistelse visar sig ha verkligt uppfriskande inflytande på de unga och på två veckor hinna de som ej äro särskilt klena, vila upp sig riktigt bra. Detta inse arbeterskorna och försöka spara, så de, om man på arbetsplatsen kan bevilja det, vanligen ta två veckors ledighet. Föreningen för sömmerskor i Stockholm har sedan 1880 haft en stuga på Väddö där klena föreningsmedlemmar få vistas gratis. Detta hem har en fond om 18,000 kr. Avgiften på sommarhemmet bör ju ställas så billig som möjligt — hos mig har den t. o. m. 1916 varit 6 kr. i veckan, 1917 7 kr. Och de senare åren har, glädjande nog, en hel mängd dylika sommarhem för arbeterskor uppstått runt om i landet. Föreningen Vita Bandets lokalföreningar på olika orter ha ordnat sådana hem. Så har Stockholms Norra Vita Bands förening ett mycket omtyckt sommarhem vid Prästnibble å Svartsjölandet, Boråsföreningen har ett vilohem, som är öppet hela året. Vita Bandets föreningar i Gävle, Örebro, Falun, Halmstad,