som den värsta biskop» — utlät sig en av de mest förtjusta. Jag minns hur vi skrattade åt det sista omdömet, ty det hade varit ett äkta socialistiskt brandtal, i vilket överklassen och kapitalet blevo mycket illa tilltygade i allt annat än valda ordalag. Men när hon beskrev de fattiga sömmerskornas »slaveri» var det med tårar i ögonen och en sådan äkta känsla, att man glömde det tarvliga, då och då grova uttryckssättet. En sömmerska av Waldenströms folk hade suttit tyst och hört oss andra prata om mötet. Nu anförde hon ett ord ur bibeln: »Söken ej fåfänglig ära genom att reta varandra och avundas varandra» — och hon undrade om det inte var orätt att gå och höra socialisterna. De ville bara väcka hat och oförnöjsamhet. Och man skulle ju älska sin nästa. Hennes ord voro som eld i en krutdurk. Alla de andra sade emot henne. Älska sin nästa — det kunde hon säga åt överklassmänniskorna. Hon kunde gå och predika för dem. Hon kunde säga till någon av de där kappfabrikörerna, som betalade 80 och 90 öres arbetslön för en kappa, att de skulle älska sina arbeterskor, så kanske de betalade mera. »Jag sad’ något sån’t där en gång till vår grosshandlare», berättade en flicka. »Han betalar 60 öre dussinet i arbetslön for skjortor utan knapphål. Jag sad’ honom att jag skulle svälta ihjäl. Och han svarade att det kunde han inte hjälpa, han kunde inte betala mer och kunde få flera arbeterskor än han behövde, så om jag inte var nöjd, var det bäst att jag slutade. Jag sad’ honom verkligen att han skulle älska sin nästa som sig själv och då blev jag utkörd frän kontoret.» Jag glömmer aldrig detta samtal och de många bittra erfarenheter från arbetsplatserna, som då berättades. Det var på 1890-talet, då den socialistiska agitationen bland