Bland de kvinnor inom socialdemokratiska partiet, som ivrigast arbetat för att organisera och sprida upplysning bland arbetsklassens kvinnor, äro en hel del av de äldre medlemmarna i Stockholms Allmänna kvinnoklubb, som nämnt den äldsta av de socialdemokratiska kvinnoorganisationerna och moder till de flesta övriga. Vi finna bland de verksammaste: Anna Sterky, Agda Östlund, Elin Engström, Signe Svensson, Amanda Horney, Gertrud Månson m. fl., alla välkända och uppskattade långt utanför partiets gränser. Fröken Gertrud Månson var under fyra år stadsfullmäktig i Stockholm, fru Elin Engström är tillkallad sakkunnig hos lagrådet i äktenskapsfrågan och fru Signe Svensson är suppleant i Sociala rådets sektion för arbetarskydd inom Socialstyrelsen. Att organisera arbeterskorna har aldrig varit och är fortfarande ej något lätt företag. Många av dem bli av det enformiga, ansträngande fabriksarbetet förslöade och likgiltiga, andra intressera sig endast för nöjen, åter andra äro rädda att misshaga sina arbetsgivare och förlora sina platser. Många hysa betänkligheter, därför att det att tillhöra fackföreningen anses liktydigt med att vara socialist, och särskilt de kristligt sinnade arbeterskorna vilja av detta skäl icke vara med. Vid ett midsommarmöte, som Kristliga Studentförbundets kvinnliga avdelning höll 1915 i Gnestatrakten för arbeterskerepresentanter från olika orter i Sverige, dryftades denna fråga efter ett föredrag om »Kvinnorna och solidariteten». Jag hade i inledningsföredraget framhållit som en plikt att tillhöra fackföreningen, då alla arbeterskor inom ett yrke direkt eller indirekt skörda frukterna av de löneförbättringar fackföreningen lyckas åstadkomma. Det blev stark opposition. Man kunde ej tillhöra föreningar, där religionen förhånades och där man finge lida smälek för att man var religiös. Andan inom