Att bildande förströelser är ett medel till arbeterskornas höjande, vet jag av erfarenhet. Men när jag ordnade mina första samkväm för arbeterskor, skedde det mer av instinkt och av önskan att bereda dem nöje än efter någon uttänkt plan. Mina medhjälperskor voro lika oerfarna som jag i dylik verksamhet. Jag förstod icke en gång att om man ville ha riktigt väl besökta möten, skulle man såsom de religiösa föreningarna, bjuda på kaffe. Jag serverade i stället redan från början té och smörgåsar och lät arbeterskorna betala 10 öre därför. Ett visste jag, samkvämen skulle icke ha karaktär av något slags fattigbjudningar eller uppbyggelsemöten, utan vi skulle komma tillsammans, både arrangörer och gäster, för att ha trevligt med varandra. Underhållningen bestod mest i sång, musik, deklamation och högläsning och var visst icke alltid så förstklassig. Ett och annat föredrag kom småningom, när jag själv och samkvämsgästerna hunnit bli litet varma i kläderna. Kanske var det anspråkslösheten i det hela, den enkla lokalen — först ett skolrum, sedan ett par hos en hantverkarfamilj hyrda rum — och så detta, att det aldrig föll mig in att man skulle umgås med arbeterskorna annorlunda än med sina vänner och bekanta, som gjorde att våra flickor trivdes hos oss och kommo åter år efter år, förande med sig vänner och kamrater. Jag minns hur en fru, som en gång något av de första åren följt med en sångerska till ett samkväm, förundrade sig över den otvungna tonen i vårt umgänge med flickorna och att vi läste det och det för dem. »Jag undrar om detta är rätt», sade hon. »Ni ger dem ju smak för bildning och kommer dem att tro, att de äro lika bra som ni.» Vad detta yttrande upprörde mig! Orden ha riktigt brännt sig in i mitt minne; men — bättre beröm kunde man ju inte få.