Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nen som barka*, i ett svart töcken. Snart har vinden
sopat bort det — för nästa. Men över denna väldiga
tusen och åter tusenstämmiga kör, som arbetet
uppstämmer varje sekund och minut under dagens
timmar, strålar den glänsande solskivan. Den förgyller
den skabbigaste pråm, det ynkligaste vrak, att de likna
kostliga detaljer i en praktfull sagostad.
Styrman Viktor Ankar ser inte hur tjusande tavlan
är. Han undrar, hur den närmaste framtiden nu skall
gestalta sig. Och närmast undrar Ankar om någon av
släkten är nere och möter vid kajen. Hemfärden blev
i alla fall inte sådan styrman Ankar tänkt sig. Nu
kom han nära på som en flykting i stället för att stå
bredvid kaptenen uppe på Dagmars kommandobrygga.
Men herrskapet Northorn, förhäxade av den
underbara hamnbilden, som ideligen skiftar och bildar nya
färgstarka bilder, glömmer bort, att nu är man till
punkt och pricka vid målet.
Plötsligt ryckas de upp ur sin hänryckning av en
brummande, skrovlig sirenbas. Den kommer från
Stockholms inälvor och är så stark, att båten skakar
av lufttrycket.
Då se de båda makarna på varann och nicka. Deras
weddingtrip är slut.
»Men inte smekmånaden, lilla Dagmar.»
Hon lutar sitt huvud mot hans axel och ler som en
älskande lycklig kvinna ler — utan alla baktankar.
Medan Stockholm långsamt bogseras in till sina
bojar se de ett hav av vita näsdukar nere på det
närmaste kajområdet. Alla passagerarna stå på styrbords
sida. Och från däcken viftas lika intensivt tillbaka,
medan fartygets orkester spelar:
* Lasta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
