Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Till Krokäng, de som vi», svarar han.
»Jaså.»
Fröken Marianne ser lite bortkommen ut.
»Hittar styrman?»
»Jaha — fast de’ är längesen sist.»
Han räcker henne handen och de marschera upp över
bryggan, fortsätta förbi verkstäderna och kvarnen. På
andra sidan tar mörkret vid.
»Får jag ta er under armen? Här är så otäckt svart.
Man kan snubbla.»
Och hon sticker sin arm under hans. Beröringen
värmer. Ankar blir het ända upp i ansiktet. Men han
måste hålla sin arm högt, ty fröken Northon är
huvudet längre än sin kavaljer. Ankar lunkar med stora,
vaggande steg som på ett däck. Den trippande,
lång-benta damen har svårt att följa med. Ett groteskt par.
Och fröken Marianne har lust att gapskratta.
När de kommit ut på gärdet, når dem dansmusiken,
en skrällande mässingorkester drar just åstad med en
äkta ryckig Krokängs jazz. Fröken Northon stannar ett
ögonblick och lyssnar, medan hon pustar.
Det ena paret efter det andra, hela kotterier, gå förbi
i mörkret. Somliga sjunga. Andra vissla. Någon
spelar dragharmonika. Skratt, råa ord och svordomar
skära henne i öronen. Hon ryser lätt. Och instinktivt
kryper hon närmare sin kavaljer. Det har Ankar
ingenting emot. Han trycker tillbaka. Just då de
befinna sig mitt på gärdet, stiger månen upp på fästet.
Paret avtecknar sig mot rågstubben som måttlöst
karikerade silhuetter. Och när fröken Northon går, flyttar
sig hennes höga, avlånga skugga stötvis, medan Ankars
breda flyter ut åt sidorna i stället. Den är nästan
fyrkantig.
Vid portens entréspärr måste den lilla riktigt
elegante styrmannen gå före. Hans moatjé får komma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
