- Project Runeberg -  Hamnen. Roman /
208

(1925) [MARC] Author: Gideon Martins
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

len förut. Hjulen ha gått över bröstet, som är krossat
och inbucklat, med breda, blodiga strimmor i huden.
De blå barnaögonen, liknande glaskulor, stirra
troskyldigt rakt ut i rummet. Intill gossen en flicka i
sex-årsåldern. Även hon ligger naken, men ögonen äro
slutna. De små händerna krampaktigt sammanknutna.
Det blonda håret kontrasterar mot de gråblå dragen i
det lilla vackra ansiktet, som döden givit
mar-morns fasthet. Men kring den smala halsen syns en
blekröd strimma. Någon har strypt den lilla med ett
snöre. Vaktmästaren lyfter upp den döda kroppen,
styv som en stör, och vänder den på andra sidan, då
Meli och Viktor passera på väg förbi till rummet
innanför. Men ingen av dem märker mannens manöver, ty
formalinet lägger sig som en svidande hinna över
ögonen.

På tröskeln stannar Viktor och vänder sig om med
en talande åtbörd till vaktmästaren. Denne passerar
förbi och fram till mittelbordet, på vilket ett
lakans-övertäckt bylte ligger. De små fyrkantiga rutorna av
refflat råglas genomsläppa en fosforfärgad dager.

Viktor ser frågande på mannen, som nickar stumt
till svar. Viktor och Meli byta i sin tur blickar. Denna
går därpå dröjande och med vidspärrade ögon fram
till det övertäckta byltet.

På ett stumt tecken av Viktor Ankar drar
vaktmästarn ner lakanet ett stycke.

I detsamma tränger ett öronbedövande skrik över
Melis läppar och hon kastar sig som en vansinnig över
liket, av vilket endast ansiktet blottats.

Ja, här ligger hennes man, den förfallne drinkaren.
Nu slumrar han lika lugnt som ett barn. När Goliat
annars brukade sova, förde han ett hiskligt oväsen,
snarkade och snörvlade, kastade och vred sig. Nu
hördes ej ett ljud. Det mörkröda, uppsvällda ansiktet

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 16:49:13 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/mghamnen/0219.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free