Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
“På tre hästar?“
“På tre."
“Men vi äro fem — och jag behöfver min
lakej."
“Jag skall skicka mina ryttare tillbaka."
“Det låter sig höra."
Därmed slog Wiwalt ut mynten på bordet,
räknade hastigt öfver dem och utropade, i det
han såg kaptenen stint i ansiktet:
"Så må de fyra kungar afgöra, hvem som
betalar resan — till den femte! Här äro femtio
holländska dukater — jag parerar, att Herr
Capi-tänen har jämt lika många i sin ficka!"
"Jag. . .?" frågade italienaren och blef
blodröd i ansiktet. "För att säga sanningen, jag
spelade bort min sista styfver till franzosen i går
afton ..."
Wiwalt svarade ingenting. Han började åter
plocka in penningarna, långsamt mynt efter mynt,
drog ihop remmen om pungen och stack den
jämte korten i tröjan. Kaptenen syntes besvärad,
hvisslade och drack, men teg.
Då steg Wiwalt upp.
“Må gå, jag betalar", sade han. "Så bryta
vi upp utan töfvan. Men först — mitt pass och
mina papper!"
"Ack, Monseigneur misstror mig!" svarade
kaptenen och skrattade inställsamt. “Tillåt mig
förvara dem till en borgen för sämjan under
resan."
"Så skyll er själf!" genmälte Wiwalt med en
het blick och vände honom ryggen.
En öfverenskommelse i godo syntes vara
ogörlig, och Wiwalt upprepade ej sina försök.
Han ville bli fri och han brann af begär efter
hämnd. Han betalade alltså förtäringen, befallde
fram hästarne och fick af Clement veta, att allt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
