Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hos herr Mårten i Hallaryd hade man äfven
vakat långt in på natten. Men orsaken var en
annan.
I skymningen föregående afton hade en
främmande herreman kommit ridande till prästgården,
bedt om ett samtal med kyrkherrn och, så snart
de blifvit ensamma, utan allt krusande sport, om
han ville sammanviga honom med en dansk
jungfru följande dag. Han hade sagt sig vara en svensk
friherre, stadd på resa från Tyskland med viktiga
tidningar till konungen, och för tidens knapphet
hindrad att vänta på lysning och anställa
vidlyftigare bröllopsståt. Herr Mårten hade gjort
invändningar. Men främlingen hade mött hans skäl
med motskäl, fört honom till minnes bruket i
krigstider, talat väl med honom och slutligen räknat
upp trettio daler hvitt lödigt mynt på bordet. Då
hade herr Mårten blifvit betänksam, medgifvit, att
man förvisso kunde begå värre synd för trettio
silfverpenningar än gifta tillsammans älskogskrankt
ungfolk, hälst af adel, och lofvat villfara friherrens
begäran — dock på det villkor, som ej ens i
ofredens tid efterskänkts, att då parterna kommo från
Danmark, de skulle förete en skrifven och beseglad
sedel från dansk präst med vittnesbörd om, att
inga hinder mötte för giftermålets ingående.
Friherren hade förbundit sig att anskaffa en sådan,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
