Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De båda kavaljererna komrao i grufif och »me
samma fick Kalle sej en halskaka, så stope for åf
klote på’11, å en ordentlig Jesusknäpp så han tratta
på kastelle». Det hela avslutades med refrängen:
»Du, har’ru vari på Skansen, va?
Tjö, d’ä de styvaste som vi ha!
Där har en hy vens — sjangdåbelt d’ä . . .
å triflemang för både folk oeh fä.»
Anna Norrie — i sin fina klänning från
»Lundi-narne» — sjöng visan som den skulle sjungas, med
gamänghumör och drastiska gester, och väntade sig
en dunderapplåd. Men, »gå förbi fan», de blyga
ansatserna till bifall dränktes i ett hav av hyssningar,
vari några enstaka visslingar blandade sig.
Kvällen var förstörd. Intet kunde smälta den iskalla
stämning, i vilken publiken befann sig. Och efter
sista ridåfallet rörde sig ej en hand. I korridoren
fälldes uttryck som »oförskämt skoj», »skandal»
m. m. Tidningarnas recensioner dagen därpå voro
också av kraftigaste slag, ehuru några mildrade
sina omdömen med den reflexionen att visan i sig
själv nog var rolig, fast den nu framträdde i
olämplig miljö. Pjäsen gavs några kvällar, varpå teatern
under sex dagar hyrdes ut till Albert Ranft, som
med sitt turnésällskap gav Ibsens »Lille Eyolf».
Strömberg och Warberg hade redan för ett par
år sedan separerat och Warberg var ensam direktör.
Orsaken till skilsmässan lär ha varit den, att
Strömberg med sina eviga »kvickheter» förargat och
sårat teaterns ägare, byggmästare Lundberg. Om
»Vasariddarnes» fiasko hade någon del i vad som
nu skedde, vet jag ej, men när Ranft slutade med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
