Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Följande dialog växlades mellan parkett och scen:
Rundberg: »Du tänker väl inte gå in så där på
kvällen ?»
Ödmann: »Jo, det tänker jag visst det.»
Rundberg: »Men snälla vän, d’ä omöjligt, det
går inte.»
Ödmann: »Jag ska’ visa dej att det går, jag.»
Man försökte med övertalningar; det hjälpte ej.
Man hotade med reglementet; det endast förvärrade
saken. Den bortskämde tenoren uppvaktades i sin
klädloge av en deputation bestående av själva
operachefen, åtföljd av regissör, kapellmästare och
kamrerare, vilka i bevekande ordalag bönföllo om
mustaschernas offrande på konstens heliga altare. Det
hjälpte ej heller. Allt var förgäves. Vid premiären
sutto de olycksaliga mustascherna kvar, vilket
visserligen renderade »den gudomlige» några spydiga
anmärkningar i recensionerna, men den manliga
äran var räddad och de trogna beundrarinnorna
kunde glädja sig åt att deras Apollo fortfarande
hade kvar sina »söta» mustascher; den sanna
manlighetens symbol.
Gästspelen och debuterna fortforo. Två
barytonister, den ene löjtnant, den andre affärsman,
debuterade samtidigt. Löjtnanten fortsatte sin
sångar-bana men affärsmannen återgick snart till
näringarna. Ingen av dem torde haft skäl ångra val av
levnadskall. Den ene är nu ägare och chef för det
storartade affärshuset »Sidenhuset», den andre var
— John Forsell. Det var som Figaro i »Barberaren»
som den blivande hovsångaren och operachefen för
första gången beträdde konstens törnbeströdda
rutschbana. Pressens omdömen voro i allmänhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
