Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lingar tala tydligare än ord, säger han mig hur han
älskar mig genom att uträtta de där ärendena åt
mig. Konster? Ja visst. Men de ä’ tusen gånger
vältaligare än alla mänskliga grannlåtsfraser. Visst
är det vältaligt. Hundens stumma språk. Så sant
jag lever och är en fattig syndig människa, så vet
jag alldeles säkert att han är lycklig över att få
göra mig tjänster ... alldeles som en man är glad
åt att kunna ge en vän en handräckning då han)
är i knipa eller som en älskare är lycklig över att
få svepa sin rock om sin älskade för att hålla henne
varm. Ja, jag säger er att...»
Här stakade Dag Doughtry sig och kunde ej
ge uttryck åt de idéer som rörde sig i hans ölom-f
töcknade hjärna, och sedan han sluddrat litet på
målet tog han ny sats.
»Ser ni, talet är ju så viktigt, och Killeny kan
inte tala. Visst har han tankar i sitt huvud — ni kan
se dem glittra i hans vackra bruna ögon — men
han kan inte meddela dem till mig. Ibland ser
jag att han gör sådana ansträngningar i den vägen
att han är nära att springa i stycken. Det är en
djup klyfta mellan honom och mig, och språket
är nästan den enda bryggan, och han kan inte
komma över den klyftan, fastän han har alla slags
idéer och känslor precis som jag.
»Men då vi komma varandra närmast är då jag
spelar på handklaver och lian tjuter. Musiken är
så godt som en brygga. Det är en sång utan ord.
Och ... jag kan inte förklara hur . .. men då vi
ha slutat vår sång, vet jag att vi ha meddelat
varandra något som inte behöver ord för att uttryckas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
