Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
naderna, oeli pladdrade alltjämt om helvetet i
storbåten, de namnlösa pejlingarna och skatten en famn
under sanden.
Så kom ett farvatten som för Doughtry var likt
alla andra och ej kunde särskiljas från dem. Intet
land höjde sig vid horisonten. Fartyget var
världens medelpunkt och horisonten dess oföränderliga,
eviga omkrets. Kompassens magnetnål var den
vändtapp på vilken Mary Turner alltid svängde.
Solen gick utan tvivel upp i öster och ner i väster,
naturligtvis med vissa modifikationer på grund av
deklination och deviation, och stjärnorna vandrade
som alltid i nattlig procession över himlen.
Och över denna sträcka av oceanen beordrades
utkiken upp i masttoppen i dagningen och fick
sitta där till skymningens inbrott, då Mary Turner
lovade upp för att hålla sin kurs under natten.
Då tiden gick och luften, enligt Gamle sjöbussens
utsago, blev hetare, gingo alla tre skattsökarna till
väders. Grimshaw nöjde sig med att stå på
stormastens tvärsalning. Kapten Doane klättrade ännu
högre, satte sig gränsle på fockmastens esselhuvud.
Och Simon Nishikanta slet sig ifrån sina
evinner-liga akvareller med alla dess färgfinesser å la
se-minarieflicka för att låta två grimaserande
spensliga matroser hjälpa sig uppför mesanriggens
vev-lingar, så stor och tung han var, tills de surrat
fast honom ordentligt på tvärsalningarna, och där
satt han och stirrade med guldtörstiga ögon ut över
det solstekta havet genom den finaste oinlösta
kikare som någonsin lämnats in på hans pantbanker.
»Besynnerligt», mumlade Gamle sjöbussen», be-
109
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
