Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Trettonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
räddad. Den ramlade ner fyrtio fot ifrån mig, och
de plockade bara ut lik. Då de lyfte upp mig ur
pölen, var jag inte alls död. Och då kirurgerna hade
slutat plåstra om mig, voro fingrarna borta och
jag hade den här skåran i ansiktet och — nå, det
skulle ni aldrig kunna ana — jag har alltsedan
dess haft tre revben för litet.
»Å, jag hade ingenting att beklaga mig över.
Tänk på de andra i vagnen — allesammans döda.
Olyckligtvis reste jag på fribiljett, så att jag
kunde inte stämma järnvägsbolaget. Men här är jag
nu, den enda människa som någonsin gjort en
nittio fots luftresa och hamnat i aderton tums vatten
men ändå fått behålla livet. — Steward, var snäll
och fyll på mitt glas . . .»
Dag Doughtry lydde, och i sin entusiasm slog
han upp ännu en butelj öl åt sig själv.
»P’ortsätt, sir, fortsätt», sade han dämpat och
torkade sig över munnen. »Den där
skattsökarhisto-rien... jag förgås av nyfikenhet. Skål, sir.»
»Jag kan säga», fortfor Gamle sjöbussen, »att
jag var född med en silversked, som smälte i min
mun så att jag bara blev en förlorad son. Och så
att jag var född med en ryggrad av stolthet som
inte smälte. Inte för det där banala
järnvägsmiss-ödet, utan för saker och ting långt förut och även
efteråt, låtsade min familj som om jag var död,
och jag ... jag lät den få vara i fred. Det är min
historia. Jag struntade i min familj. För resten
var det inte min familjs fel. Jag klagade aldrig. Jag
lät aldrig höra av mig. Jag smälte det sista av min
silversked — Söderhavsbomull förstår ni, kakao i
123
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
