Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tjugonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sosammare mjölk eller genom parkanläggningar givit
de trånga fattigkvarteren bättre luft. Men om Walter
Merritt Emory hade resonerat så oegennyttigt, skulle
icke allenast Doughtry och Kwaque ha givit sig
ut till sjöss, utan Michael skulle också ha följt med
dem.
Aldrig har ett helt väntrum fullt av patienter
expedierats fortare än doktor Emorys, så snart
dörren stängts efter de båda poliskonstaplarna, som
bildade eftertruppen. Och innan doktor Emory gick
till sin sena lunch, for han i sin bil ner till Barbary
Coast och till Bowheards logishus. Under vägen
hade han, tack vare sina relationer hos polisen,
lyckats få med sig en överdetektiv. Det var alldeles
nödvändigt, ty värdinnan motsatte sig hårdnackat
att lämna ut hyresgästens hund. Men
överdetektiven Milliken var för väl känd av henne, och hon
böjde sig för lagen, som han representerade och
om vilken hon var lättroget okunnig.
Då Michael lämnade rummet vid ett ledband,
hördes en klagande påminnelse från fönsterbrädet, där
det satt en liten snövit kakadora.
»Corky», ropade han. »Corky.»
Walter Merritt Emory såg sig om och tvekade
blott en minut. »Vi ska skicka efter fågeln sedan»,
sade han till värdinnan, som alltjämt svagt
protesterade medan hon följde dem utför trappan och
ej lade märke till att detektiven slarvigt nog glömt
stänga dörren till Doughtrys rum. —
Men Walter Merritt Emory var ej den enda dåliga
människa som blev sämre genom begäret att få rå
203
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
