Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tjugusjätte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nast ha blivit goda vänner. Men under de trögt
och långsamt framglidande timmarna hetsade de
upp sig till en konstlad ilska och ett begär att ge
luft åt en ovänskap, som, det visste bägge, alls
icke var någon ovänskap.
I numro nitton, till höger om Michael, var ett
bedrövligt och melankoliskt sällskap. Det var
blandrashundar som höllos absolut och hygieniskt rena,
gingo lösa och ännu ej hade fått någon
undervisning. De utgjorde ett slags reserv av råmaterial,
som skulle utbildas till artisttrupp då någon extra
eller vikarierande hund behövdes. Det var alltså
arenans helvete som väntade dem, ty där
försiggick dressyren. På lediga stunder prövade Collins
eller hans biträden varjehanda tricks på dem, för
att ta reda på vad var och en särskilt kunde ha
anlag för. En blandrashund, som mest liknade en
vaktelhund, fick t. ex. i flera dagar avlägga prov
som ponnyryttare, hoppa genom tunnband
överspända med silkespapper och komma ner på ponnyns
rygg igen. Sedan han fallit och skadat sig illa flera
gånger, kasserades han som ponnyryttare och fick
försöka sig som tallriksjonglör. Då han
misslyckades även på det området, stacks han in bland den
grupp av tjugu hundar som gungade på
gungbrä-den.
I numro nitton rådde ständigt gräl och jämmer.
Hundar, som skadat sig under dressyren, slickade
sina sår, stönade eller tjöto och voro överdrivet
retliga vid minsta utmaning1. Alltid då en ny hund
kom in — och det hände ofta, ty andra togos
ständigt bort för att försöka sig — blev det gräl och
264
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
