Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tjugusjunde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
liksom Collins’ ta’nke var ett slag före lejonets nästa
tanke.
Och Hannibal gjorde som den andre förutsagt.
Han kastade upp huvudet med gapande käkar och
blixtrande tänder för att hugga dem i den smala,
i silkesstrumpa klädda vristen ovanför de bruna
låga skorna. Men tänderna nådde aldrig målet.
De hade knappt hunnit nalkas en femtedel av
avståndet, förr än käppen drev till Hannibal över
nosen och tvingade honom att åter böja ner den
mot golvet och betäcka den med tassarna.
»Nu ha,r hans raseri lagt sig», sade Collins. »Hur
litet han än vet, så vet han i alla fall att jag
vet mera än han och att jag har givit honom
en avskedsbastonad. Om han vore i raseri, skulle
han inte veta det, och jag skulle inte vara ett steg
före honom, och han skulle kasta sig över mig
och slänga omkring mina inälvor över hela
buren.»
Han stack till Hannibal med käppens ända och
höjde den efter varje stick till ett slag. Och det
stora lejonet låg där och röt hjälplöst, och vid
varje stick blottade det mera av sin nos och lyfte
den högre, tills slutligen den röda tungan gled ut
mellan huggtänderna och slickade skon som ej
vilade alltför lätt på dess huvud, slickade kvastkäppen
som hade utfört hela bestraffningen.
»Är du ett snällt lejon nu?» frågajde Collins och
gned omildt Hannibals nacke med foten.
Hannibal kunde ej låta bli att morra fram sitt
hat.
286
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
