Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tjuguåttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Ja, alla tre ä’ inte värda mycket för mig nu»,
sade ägaren. »De ä’ alldeles för slappa och
beskedliga i den där vilda slutscenen med Isadora. Den
gjorde alltid sådan lycka. Det var vår sluteffekt
och inbringade oss alltid stormande applåder. Vad
skall jag ta mig till nu? Stryka numret? Eller
skaffa mig nya lejon?»
»Isadora har det ofarligt med de gamla», sade
Collins.
»Alldeles för ofarligt», sade Isadoras man. »Skaffa
vi yngre lejon, så är det naturligtvis jag som får
allt arbetet och ansvaret. Men vi måste ju leva,
och det här numret är nu nästan utnött.»
Harris Collins skakade på huvudet.
»Vad menar ni? Hur lyder er idé?» frågade
mannen ivrigt.
»De komma att leva i många år än, så bra som
de må i fångenskapen», förklarade Collins. »Om
ni köper unga lejon, riskerar ni att inte lyckas
lära upp dem. Och ni kan mycket väl fortsätta
numret med vad ni har. Allt vad ni har att göra är
att lyda mitt råd.»
Dressören tystnade, och lejonägaren öppnade
munnen för att säga något.
»Vilket skall kosta er», fortfor Collins helt lugnt,
»låt oss säga tre hundra dollars.»
»Bara för ett råd?» frågade den andre hastigt.
»Som skall göra nytta, det garanterar jag. Vad
skulle ni få betala för tre nya lejon? Betydligt
mer än tre hundra. Och det är det allra enklaste
råd. Jag kan säga er det med två ord, det gör
hundrafemtio dollars ordet.»
297
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
