Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Trettionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
koli. Att hålla sig tyst tills ridån gick upp var ingen
prövning för honom. Men då ridån gick upp ville
han inte stämma in i de andra hundarnas vilda
skall.
Än ensamma och än parvis eller i grupper
hoppade hundarna ner från stolarna på befallning och
utförde de vanliga hundkonsterna, t. ex. att gå på
bakbenen, hoppa, linka, valsa och slå volter. Wilton
Davis var retlig och hårdhändt under hela
repetitionen, därom vittnade de solandes eller oläraktigas
gälla tjut av smärta.
Den dagen och följande förmiddag ägde inalles
tre repetitioner rum. Det var tills vidare slut med
Michaels obehag. På befallning hoppade han tyst
upp på stolen och satt där tyst. »Det bevisar, min
söta vän, vad en käpp kan vara nyttig till»,
skrävlade Davis för sin hustru. Men ingendera av dem
hade en aning om vilken skandalös roll Michael
skulle komma att spela under deras första
föreställning.
Bakom tablåridån var allt i ordning. Hundarna
sutto på sina stolar under slokörad tystnad och
Davis och hans hustru tvingade dem med hotande
åtbörder att tiga, medan Dick och Daisy Bell
framför tablåridån tjusade matiné-publiken med sina
piruetter. Allt gick bra, och ingen bland publiken
skulle ha misstänkt att scenen bakom ridån var
full av hundar, ojn icke Dick och Daisy,
ackompanjerade av orkestern, hade börjat sjunga: »Bölja,
bär mig bort.»
Michael rådde ej för det. Liksom Kwaque för
318
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
