Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Trettiosjätte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
där han måste ta sig samman och rusa i väg allt
vad han förmådde för att hinna upp den skräckslagne
mannen på den vildt galopperande hästen.
Enrico Piccolomini såg jakten och var själv med
om dess finish, och historien, hans enda stora
äventyr här i världen, gav honom både rikedom och
samtalsämnen ända tills hans sista dagar. Enrico
Piccolomini var vedhuggare på Kennans ranch. På
en kulle med utsikt över vägen hade han först hört
hästens galopperande hovar och ridspöets smällar
mot hans kropp. Sedan hade han sett den
framåt-rusande striden mellan mannen, hästen och hunden.
Då de voro rakt under honom på mindre än tjugu
fots avstånd, såg han hunden på sitt
besynnerliga tysta sätt hoppa rätt upp mot det vinande
ridspöet och hugga tänderna i ryttarens ben. Han
såg hunden, då han föll till marken, med sin tyngd
halvt dra mannen ur sadeln. Han såg mannen
med en ansträngning att hålla balansen kasta sig
med sin egen tyngd över tyglarna. Och han såg
hästen, som halvt stegrade sig och halvt vacklade
och snavade, skaka mannen alldeles ur jämvikten
så att han följde med hunden till marken.
»Och se’n va’ de som två hundar, två djur»,
brukade Piccolomini sedan berätta vid ett glas vin
i sitt lilla hotell i Glen Ellen. »Hunden släppte
karlens ben och flög honom i strupen. Och karlen
rullade om och flög hunden i strupen. Bägge
händerna knöt han — så här — om hundens strupe.
Och hunden ger inte ett ljud ifrån sig. Han ger
aldrig ett ljud ifrån sig, varken förut eller efteråt.
Som karlens båda händer hämma hans andedräkt.
390
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
