Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Trettiosjätte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Napoli. Nu har jag två döttrar på högskolan. Och
jag har automobil också.» — —
»Å, herre Gud, hela ranchen är ett sjukhus!»
utbrast Villa Kennan två dagar därefter, då hon kom
ut på den stora sovverandan och såg Harley och
Jerry ligga där, den ena med sitt ben spjälat och
den andra med sitt gipsat. »Se på Michael»,
fortfor hon. »Ni ä’ inte de enda som ha fått ben
avslagna. Jag har nyss upptäckt att om inte hans
näsben är krossat, så borde det vara det, ett
sådant slag som han måste ha fått. Jag har haft
varma kompresser på det i en timme nu. Se på
honom!»
Michael, som på hennes uppmaning hade följt
henne dit ut, visade en löjligt uppsvälld nos, då
han luktade på Jerry, viftade på svansen åt Harley
till hälsning och själv hälsades med en vänlig
strykning över huvudet.
»Han måste ha fått det under bataljen», sade
Harley. »Mannen gav honom många rapp med
ridspöet, säger Piccolomini, och naturligtvis var det
rätt över nosen då han hoppade upp på honom.»
»Piccolomini säger att han aldrig skrek, då han
blev slagen, utan bara fortfor att rusa på och hoppa»,
sade Villa entusiastiskt. »Tänk på det! En hund,
inte större än Michael, drar en mördare ur sadeln,
en bandit som tjogtals poliskonstaplar inte ha kunnat
fånga!»
»Vad mig beträffar gjorde han något ännu bättre»,
sade Harley lugnt. »Om inte Michael hade varit,
och Jerry också — öm inte de där två hade varit,
394
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
