Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 445 —
mina ögon. Inte heller i dag fick jag lov att avresa,
annars hade du ju fått mig i stallet för mitt brev. Hur
tacksam är jag dig inte, för att du sköter om far. Då
jag tänker på honom är jag lika lugn, som om jag visste
honom vara i en ängels vård. Nu vill jag då berätta
för dig litet vad som hänt här. Min kära mor vilar ut
sig alldeles intill mig här på soffan. Hon börjar nu så
småningom hämta sig efter alla de svåra slag, som
träffat oss. Jag tror, att inte heller hon hade kunnat resa
i dag.
Jag visste alltså, att Justus fanns i närheten, ingenting
mer. Varifrån han hade erfarit vad som hade hänt mig,
hur man överhuvud taget i Newyork hade fått reda på
var jag befann mig, det var för mig ännu en gåta. Men
då jag visste, att Justus White var en absolut hederlig
man, en person som är vår familj mycket tillgiven, så
skänkte mig tanken på hans närvaro ett visst lugn.
Visserligen måste jag uppgiva varje hopp om, att rned hans
hjälp kunna befria mig ur kaptenens våld, då vi, som
jag i mitt gårdagsbrev redan skrev dig, anlände till
rebellernas läger. Jag förstod, att jag nu helt och hållet
befann mig i kaptenens våld. Det var omöjligt att fly,
mitt befriande kunde — så trodde jag — icke utföras
på annat sätt än genom en strid och genom en större
skara, och härför ryggade jag tillbaka. Försjunken i
dessa tankar satt jag i vagnen och betraktade lägret
utan att närmare veta vad jag gjorde. Kaptenen hade
stigit ur vagnen och samtalade med en man, som jag
förmodade vara friskarans anförare.
Då såg jag plötsligt, att rebellerna sträckte på
huvudena, hörde hovslag bakom mig och redan i nästa
ögonblick varseblev jag Justus mörka ansikte.
"Miss Büchting, hit till mig!" tillropade han mig.
"Följ mig, annars är ni förlorad!"
Därefter sträckte han ut armarna emot mig. Nästan
ovillkorligen — ty jag anade icke vad han hade för av-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
