Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ensam ned för att titta. Men detta tyckte Svante
var illa gjort.
“Det är mitt hål”, sade han med gråten i halsen [1].
“Vill du vara tyst”, sade Olle.
Det ville inte Svante. Men Olle hade i ett nu
fått syn på fiskarna. Han körde ned hela näsan
i hålet, och nu såg han den ena fisken efter den
andra. Det gick med honom alldeles som med
Svante. Han glömde rakt bort [2], att han inte fick
vara på bryggan. Han tittade och tittade, och
han tyckte, att han aldrig i sitt liv hade haft så
roligt.
Men medan Olle låg och kikade ned på fiskarna
under bryggan, började Svante att gråta. Han
grät tyst och stilla för sig själv, därför att han
tyckte, det var orättvist, när det ändå var han,
som först hade hittat på det. Och så grät han,
för att han visste, att Olle var starkare och att han
ändå inte kunde få rätt.
Bäst de höllos [3] nere på den förbjudna bryggan,
kom pappa fram bakom sjöboden, och när han
fick se pojkarna på bryggan, blev han ond och
började ge dem bannor. Då fick han se, att Svante
grät, och då frågade han:
“Vad gråter du för?”
“Jo”, svarade Svante. “Det är mitt hål.”
“Vad för slag?” [4] sade pappa.
Då berättade Svante alltsammans, hur han hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
