Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
“Svante! Svante!”
Det klack till i Svante, men han förstod ändå
inte riktigt.
“Vad vill du?” skrek han till svar.
“Kom hem”, skrek Olle. “Pappa är så arg,
och mamma också.”
Då förstod Svante. Snopen och rädd, åkte han
utför berget för sista gången. Där nere stod Olle
och trätte.
“Var pappa mycket ond?” frågade Svante.
“Du får smörj”, upplyste Olle.
Och som Svante vände sig om, fick Olle tag i
honom och skakade honom.
“Var har du gjort av byxorna?” frågade han.
Svante vände sig om. Och då såg han förödelsens
styggelse.
Inte en lapp fanns kvar af byxorna baktill.
Skjortan och bara skinnet lyste igenom på ett
förfärligt sätt. Nu förstod Svante, varför det på
slutet hade gjort så ont, när han åkte. Men han
förstod också, att det var förbi med alla förhoppningar
om en trevlig dag och att något rysligt
väntade honom. Han började gråta, först tyst
och stilla, sedan överljutt.
“Tjut inte, för då klår jag dig”, tröstade honom
Olle.
Men Svante kunde inte tiga. Han grät och
snyftade, och Olle gick hela tiden och knuffade
honom och trätte. Svante var mycket olycklig och
tyckte, att hela världen var sorgesam.
Ändå värre blev det, när han kom och skulle
gå förbi alla byggningarna. Så fort han vände
ryggen till, började alla människor att skratta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
