Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
pappa, om han inte trodde, att han bet, för att
han ville leka. Det sade Olle, för att han förstod,
att pappa tänkte skicka bort [1] doggen. Och när
Svante kom att tänka på det, så grät han och
sade:
“Han får bita oss, så mycket han vill, bara vi
får behålla honom. Det gör ingenting, om han
biter oss.”
Morgonen därpå var det stor överläggning i
sängkammaren, där mamma satt och kammade
sig. Pappa hade kommit in, och han hade talat
med mamma, och nu höll mamma och pappa ihop
om att hunden skulle skickas bort.
Både Olle och Svante voro alldeles handfallna.
Ty det hade aldrig fallit dem in, att hunden inte
skulle få stanna.
Och när de sågo, att det blev allvar av, blev
det stor sorg. Pappa tog hunden med sig i ett
koppel och gick sin väg. Pojkarna sutto ensamma
kvar hos mamma, och deras tårar runno. Aldrig
kunde de få en så’n hund mer. Aldrig skulle de
kunna tycka om någon annan hund. Det var
stor gråt och tandagnisslan, och mamma kunde
inte trösta dem.
Då hörde de plötsligt ett ljud, som kom dem
att tystna. Ute i salen hörde de som ett sakta tjut,
och någon kom springande. Så fort som benen
kunde bära honom, sprang en hund genom alla
rummen. Han kröp under mammas säng, och där
blev han liggande och darrade i alla lemmar.
“Han är här igen”, skreko båda pojkarna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
