Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
segel rätt ut emot fjärden. Den sköt god fart och
avlägsnade sig med förvånande hastighet, trotsande
både väder och vind.
Då förstod Svante, hur illa han hade gjort. I
sin rädsla för Olle, som kom springande utför
backen, hade han alldeles glömt, att han skulle
akta båten. Den hade fått gå till havs, och om en
liten stund skulle den vara långt borta. Svante
var inte rädd för Olle längre. Han tänkte bara
på båten, som gick till havs, han tänkte på att det
var hans fel, och han började också att skrika:
“Båten! Båten!”
Det blev ett förfärligt spektakel. Ty pojkarna
hade inte lov att ro ut ensamma. Om de också
det hade fått [1], så skulle de ändå inte ha kunnat
ro i så stora vågor. Ingen av lotsarna syntes till,
och gråtande stodo gossarna på stranden och sågo
båten bli allt mindre och mindre.
Aldrig hade Svante sett Olle så förtvivlad. Båten
var hans bästa leksak, det käraste han någonsin
hade haft. Det var hans stolthet och hans
glädje. Det var, som om hans hjärta velat brista,
när han såg honom gå ut på sjön. Svante förstod
det, och han ångrade bittert, vad han hade gjort.
“Förlåt mig, Olle!” sade lilla Svante och ville
klappa Olle.
Men Olle hörde honom inte. Han såg bara sin
båt, som gick ifrån honom, och alldeles utom sig
sprang han utåt stranden för att få tag i någon,
som kunde komma med hjälp.
Då kom Söderman ut ur båthuset och frågade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
