Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och därifrån såg jag, hur mor stönande vred sig på golvet
och mormor sysslade omkring henne.
— Var bara tålig, Varjusja! hörde jag hennes glada,
vänliga röst. Heliga Guds moder, stå oss bi...
Jag var hemsk till mods. Mor stönade och skrek,
mormor sprang kors och tvärs, och far låg alldeles orörlig
mitt i allt bråket och liksom skrattade åt alltsammans.
Det varade länge. Flera gånger reste mor sig men föll
omkull igen. Mormor rullade ut ur rummet som en stor,
svart, mjuk boll; plötsligt skrek ett barn i mörkret.
— Herren vare lov! sade mormor. En gosse!
Och hon tände ett ljus.
Jag måtte ha somnat i min vrå — jag minns ingenting
mer.
Nästa minnesbild är en regndag och ett ödsligt hörn
av en kyrkogård. Jag står på en hal jordvall och ser ner
i graven, där de sänkt fars kista. Botten av graven är full
av vatten, och där plumsa grodor — två ha redan kravlat
sig upp på det gula kistlocket.
Vid graven stå jag, mormor, en våt poliskonstapel och
två buttra musjiker med spadar. Det faller ett ljumt, fint
regn.
— Skotta igen, sade poliskonstapeln och gick sin väg.
Mormor brast i gråt och gömde ansiktet i snibben på
sin huvudduk. Musjikerna började med krökta ryggar
skotta ner jord i graven; det plaskade i vattnet. Grodorna
togo höga skutt och försökte klättra uppför gravens
väggar, men jordkokorna slogo ner dem.
— Kom nu, Lenja, sade mormor och tog mig i axeln.
Jag slingrade mig ifrån henne, Jag ville inte gå.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
