Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
röd, ständigt brinnande lampa framför ett helgonskåp
med många ikoner.
Det var betydelsefulla dagar i mitt liv dessa. Jag måtte
med ens ha blivit mycket äldre, och det arbetade sig fram
något nytt inom mig. Från och med nu började jag
ängsligt ge akt på människorna, och mitt hjärta blev olidligt
känsligt för alla lidanden och oförrätter, både egna och
andras.
Ett samtal mellan mormor och mor gjorde ett djupt
intryck på mig. Stor och svart kom mormor farande rätt
på mor, körde in henne i hörnet med helgonbilderna och
viskade hetsigt:
— Varför tog du’n inte ifrån honom, säg?
— Jag tordes inte.
— Jo, det var mig just en duktig en! Du borde skämmas,
Varvara! Jag som är gammal, jag är inte rädd. Skäms! ...
— Låt mig vara, mor. Det kväljer mig .. .
— Nej, du bryr dig inte om honom, du har inget hjärta
för ditt stackars övergivna barn.
Mor sade, tungt och högt:
— Jag är själv övergiven för hela mitt liv.
Sedan gräto de båda länge, sittande på klädkistan borta
i vrån, och mor sade:
— Om inte Alexej vore, skulle jag ge mig av härifrån,
fara långt min kos. Jag kan inte leva i det här helvetet,
jag kan inte, mor . . . Jag står inte ut. . .
— Hjärtat mitt... viskade mormor.
Jag lade det på minnet: mor var inte stark, hon var
rädd för morfar, hon som alla andra. Och jag hindrade
henne att ge sig av från det här huset, där hon tyckte sig
inte kunna leva. Det kändes tungt för mig.
33
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
