Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Uspenski och ännu några andra figurer, några dunkla
skuggor i mitt minne.
Allesammans åto och drucko så mycket de orkade, med
allvarliga, salvelsefulla miner, och barnen fingo var sitt
glas söt likör. Men småningom kom festen i gång — den
yrande, sällsamma festen.
Morbror Jakov började kärligt stämma sin gitarr, och
när han stämt den, sade han alltid desamma orden:
— Så ja, nu börjar jag!
Han for med handen genom sina lockar, lutade sig ner
över gitarren och sträckte på halsen som en gås. Hans
runda, bekymmerslösa ansikte blev solljust; de livliga,
irrande ögonen slocknade i en oljig dimma, och sakta
knäppande på strängarna spelade han . . .
Hans musik krävde fullständig tystnad. Som en ilande
bäck kom den någonstädes långtifrån och letade sig igenom
väggar och tak och in i ens hjärta, där den lockade fram
en underlig känsla, vemodig och ångestfull. Den där
musiken kom en att tycka synd om en själv och alla
människor, och de stora föreföllo också små. Alla sutto
orörliga och tankfullt stumma.
Mest intensivt lyssnade Sasja Michailov. Han makade
sig allt närmre och närmre morbror Jakov och stirrade
på gitarren med vidöppen mun — dreglet rann ur
mungipan. Ibland ramlade han till och med av stolen, och då
förblev han sittande på golvet med stirrande, orörliga
ögon.
Och inte endast han, alla voro som förtrollade.
Samo-varen sjunger sakta, men det stör ej. Genom de bägge små
fönstrens kvadrater stirrar höstmörkret in, ibland slår
44
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
