Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
visste jag. Blott en enda gång talade vi med varandra om
Grigori. Hon hade följt honom till porten och gick med
nedböjt huvud på gården och grät. Jag smög fram till
henne och tog hennes hand.
— Varför springer du för honom? frågade hon sakta.
Han tycker om dig, och han är så snäll...
— Varför försörjer inte morfar honom?
— Morfar?
Hon stannade, tryckte mig intill sig och sade
halv-viskande, profetiskt:
— Minns mitt ord: Herren kommer att hårt straffa
oss för den mannen. Han kommer att straffa oss ...
Hon misstog sig ej: tio år senare, när mormor fått ro
för alltid, gick morfar själv omkring på stadens gator, en
fnoskig tiggare, och gnällde utanför fönstren:
— Goa människor, ge mig en bit pirog, ge mig en bit
pirog ... Jo, ni.. . i...
Det enda, som fanns kvar av hans forna jag, var det
där försmädliga, irriterande:
— Jo, ni... i...
Utom Igosj och Grigori Ivan o vits j var det ännu en
tredje person, som jag hade en förskräckelse för att möta:
Voronicha. Hon brukade uppenbara sig om helgdagarna,
en jättestor, drucken kvinna, som skrålade oanständiga
visor. Hon hade ett särskilt sätt att gå: det var som om
hon inte hade rört fötterna, inte kommit vid marken, hon
seglade likt ett moln. Alla mötande veko ur vägen för
henne, gömde sig i husportar, bakom gathörn, i butiker
— hon bokstavligen sopade gatan ren. Hennes uppsvällda
ansikte stötte i blått, de stora, gråa ögonen stirrade hemskt
och hånfullt. Ibland grät hon och vrålade:
129
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
