Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han sade så ofta och så vemodigt: vi hade, vi ha haft,
som om han hade levat hundra år på jorden och icke elva.
Han hade smala händer och fina fingrar, var späd och
bräcklig, hela gossen, och hade ett par ovanligt klara,
milda ögon. Hans bröder voro också rara, väckte också
en känsla av obetingad tillit, ett begär att vara dem till
lags, men allra bäst tyckte jag dock om den äldste.
Fördjupad i samspråket märkte jag ofta inte, att
farbror Peter uppenbarat sig, och helt oförberett kom hans
långdragna: Å ... återi... igen! som alltid drev oss på
flykten.
Jag såg, att farbror Peters anfall av dysterhet blevo allt
tätare, och jag lärde mig till och med att på förhand
bedöma, i vad för slags humör han återkom från sitt
arbete. Vanligen öppnade han porten sävligt, dess
gångjärn knarrade trögt; nlen var han på misshumör, då
gnällde gångjärnen till kort och tvärt, som om de utstött
ett jämmerskri.
Hans stumme brorson hade för länge sedan rest hem
till sin by för att gifta sig. Peter bodde ensam över stallet,
i ett lågt litet kyffe med gallerfönster, där det luktade en
blandning av läder, tjära, svett och tobak — jag ville
aldrig beträda hans rum, så obehaglig fann jag den där
lukten. Numera sov han med lampan brinnande, vilket
mycket misshagade morfar.
— Du ska få se du tänder eld på huset för mig,
Peter!
— Ä nej, ni kan vara lugn. Jag sätter ljuset i en skål
med vatten, svarade Peter och tittade åt sidan.
Nuförtiden såg han alltid bort från den han talade med,
han hade för länge sedan upphört att besöka mormors
174
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
