Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och han slog sig med handen hårt för bröstet. Detta
misshagade mig. Överhuvud tyckte jag aldrig om morfars
sätt att tala till Gud; det föreföll mig alltid, att han skröt
för honom.
Mor kom in — det blev ljust i köket av hennes röda
klänning. Hon satte sig på bänken vid bordet, morfar och
mormor på var sin sida om henne, hennes vida ärmar
lågo över deras axlar; i låg, allvarlig ton berättade hon
något, och de lyssnade utan att avbryta henne. Det var
som om de varit hennes barn.
Trött av alla sinnesrörelser insomnade jag djupt på
laven.
På kvällen gingo de båda gamla helgdagsklädda i
gudstjänsten, och mormor blinkade muntert åt mor, att hon
skulle se på morfar, som var klädd i åldermansuniform
och sjubbskinnspäls.
— Titta en sån far du har — har du sett något så
fint förr!
Mor skrattade glatt.
När jag blivit ensam med henne i kammaren, satte
hon sig i soffan, drog upp benen under sig och klappade
med handen på sitsen intill sig.
— Kom hit! Nå, hur har du det — dåligt, eh?
Hur jag hade det?
— Det vet jag inte.
— Slår morfar dig?
— Å nej, inte så mycket — nu.
— Inte det? Nå, men berätta mig nu något, vad du
vill! Se så!
Om morfar ville jag inte berätta. Jag talade om, att
här, i det här rummet, hade det bott en sådan snäll man,
186
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
