Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Morfars röst var inte lik sig, han strök sig med
händerna efter sidorna, och hans armbågar darrade och böjde
sig mot ryggen, alldeles som om armarna velat framåt
och han med våld hållit dem tillbaka.
— Jag har ju sagt er, att det där blir inte av, sade
mor lugnt.
Morfar tog några steg emot henne, sträckte ut händerna
framför sig som om han varit blind, lutade sig fram och
väste:
— Kom! Annars släpar jag dig! Vid håret!
— Släpar ni mig? sade mor och reste sig. Hennes
ansikte blev vitt, hennes ögon smalnade till ett par springor,
hon slet hastigt av sig klänningsliv och kjol, och i blotta
linnet gick hon så fram till morfar: Så ja, släpa mig nu!
Han skar tänderna och knöt näven åt henne.
— Varvara, kläd på dig!
Mor sköt undan honom och lade handen på dörrlåset.
— Se så, ska vi gå nu?
— Jag förbannar dig! stötte morfar fram.
— Försök inte skrämma mig med sånt, det går inte.
Nå?
Hon öppnade dörren, men morfar grep tag om hennes
linne, föll på knä och viskade:
— Varvara — djävul! — du gör dig olycklig! Vanära
oss inte . . .
Och sakta, klagande gnällde han:
— Mo ... or, mo . . . or . . .
Mormor hade redan ställt sig i vägen för mor och
schasade åt henne precis som åt en höna, motade henne
tillbaka in i rummet och brummade mellan tänderna:
204
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
