- Project Runeberg -  Min barndom /
222

[MARC] Author: Maksim Gorkij Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XI

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Hon satt en stund försjunken i tankar och vaggade på
stolen, sedan rätade hon på sig och började igen:

— Ja, det var det det! Jag gav Maxim en på örat och
riste Varvara i håret. Men han sa, som ju sant var: "Med
det där förbättrar ni inte saken", och hon: "Ni skulle hitta
på råd först och slåss sen." — "Har du några pengar?"
frågade jag honom. "Jag har haft", sa han, "men jag har
köpt Varja ett halsband för dem." — "Hur mycket var det
du hade?" — "Omkring hundra silverrubel", sa han. På
den tiden var pengar dyra och saker billiga — jag tittade
på dem, på far din och mor din — såna barnungar, tänkte
jag, såna oförnuftiga barnungar! "Jag har gömt det där
halsbandet under golvet, så att ni inte skulle få se det", sa
Varvara. "Vi kan ta och sälja det!" Ja, var de inte ena
riktiga barnungar! Nå, hur vi höll på, så blev det
överenskommet till sist, att de skulle viga sig om en vecka och
jag skulle göra upp med en pop. Och jag tjöt och grät och
visste knappt till mig — jag var rädd för morfar — och
Varvara var allt ängslig också för vad de hade ställt till.

Nu var det som så, att far din hade en ovän, en elak
karl, och han hade länge anat alltihop och lurade på
oss. Nå — jag klädde min flicka så fin jag kunde och
följde henne ut till porten, i gathörnet väntade en trojka,
hon satte sig upp, Maxim visslade, och så bar det av.
Jag gick tillbaka in, tårarna rann — och så möter mig
den där karlen och säger, uslingen: "Jag är en snäll
människa, jag ska inte skvallra — men då ska du också
ge mig femtio rubel, Akulina Ivanovna." Jag hade inga
pengar, jag tyckte inte om pengar och försökte aldrig
skaffa mig några, och jag, dumma nöt, jag svarar honom:
"Jag har inga pengar, och inga får du av mig." — "Lova

222

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 17:00:17 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/minbarndom/0230.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free