Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De sista orden uttalade hon i släpig, dryg ton, så
återtog hon sin vanliga uppsyn och förklarade småskrattande
för mig:
— Så där gick det för Evstignej, för att han aldrig
ville ge sig och var enveten så där som morfar. Se så, sov
nu, det är sent...
Mor kom sällan upp till mig, stannade aldrig länge och
föreföll alltid att ha så brått. Hon blev allt vackrare och
finare. På henne liksom på mormor märkte jag, att det
var något å färde, något de dolde för mig, och jag hade
mina aningar.
Mormors sagor började intressera mig allt mindre, inte
ens vad hon berättade om far kunde lugna min dunkla
men med varje dag växande oro.
— Varför har fars själ inte ro? frågade jag mormor.
— Vem kan veta det? svarade hon och såg ner. Sånt
vet bara Gud, inte vi människor. ..
Om nätterna låg jag sömnlös och stirrade genom de
blåa rutorna upp emot stjärnorna och satte ihop sorgliga
historier — huvudrollen i dem spelade far, han vandrade
alltid åstad någonstädes med stav i handen, och bakom
honom sprang en lurvig hund.
236
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
