Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hjälpte mor att packa, muttrade och pustade, och mormor,
som varit full ända sen förmiddagen, hade man lett upp
på vindskammaren och stängt in där.
Mor reste tidigt på morgonen dagen därpå. Vid avskedet
slog hon armarna om mig, lyfte rnig på tå, såg på mig
med ett par främmande ögon och kysste mig.
— Se så, adjö med dig...
— Säg åt honom, att han ska lyda mig, sade morfar
buttert och tittade upp mot himlen, som ännu var skär.
— Du ska lyda morfar, sade mor och gjorde
korstecknet över mig. Jag hade väntat, att hon skulle säga
något annat, och blev förargad på morfar — det var han
som hindrat henne.
Så satte de sig upp i vagnen, mor fumlade länge och
otåligt med sin klänningsfåll, som fastnat på någonting.
— Ser du inte — hjälp henne! sade morfar till mig,
men jag rörde mig inte ur fläcken, jag var som förlamad
av förtvivlan. Maximov jämkade och makade tålmodigt
på sina långa ben i åtsittande blåa byxor för att få plats
för dem i vagnen, mormor stack till honom en hop paket,
han lade dem på knäna, höll fast dem med hakan, och det
bleka ansiktet grimaserade förskräckt.
— No . . . og nu, no . . . og nu, värjde han sig.
I en andra vagn satte sig gröna gumman jämte sin
äldste son, officern. Hon satt som en bildstod, och han
strök sitt skägg med sabelfästet och gäspade.
— Jaså, ni ska ut i kriget? frågade morfar.
— Tror jag det!
— Ja, lycka till då. Turkarna unnar jag allt vad de
får ...
9 Gorki Min barndom
245
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
