Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
150
Sorade en arg trollkarl, som med siri-a konster
gjorde mycken skada. Dä lät landets Konunjg
gripa honom Och sperrade honom in i ett hän-
gande fängelse, så att han ej kundo beröra jor-
den; ty då upphörde hans trollkraft. Trollkarlen
beklagade sig deröfver jeminerligen och lofvade
bättring; ja, han svor, att han ville, om Konun-
gen släppte honom lös, uttorka hela sjön och för-
vandla- den i ett fruktbart land. På denna ed blef
han fri ur sina bojor, och han upplyfte sin staf
och besvor vattnet, så att det vid Bingen genom
en håla nedsönk i jorden, och denna håla kallas
ännu Bingerloch.
Vid ändan af den sköna Neckar-dalen och af
die Bergstrosse (Strata montana) ligger
HEIDELBERG, hopträngd emellan floden
och en hög bergsrygg, hvars sidor prydas af
präktiga kastarijeskogar. Ofvanför staden, på en
sluttning af samma berg, höjer sig Tysklands skö-
naste ruin, det bekanta Heidelberger-Slottet. Vid
första inträdet gör Staden intet behagligt intryck.
Den förefaller mörk och trång. Det stora berget
liksöm hotar att falla öfver den. Men då jag emot
aftonen hade vandrat öfver bron tillbaka, och
stod på det lilla gäststället Die Bose i trädgår-
den , lutad emot den låga, af vinrankor smekta
muren, med tvenne kära bref från fäderneslandet
i handen och vid sidan af tvenne Landsmän: då
jag såg ut öfver den klara Neckar, på hvars yta
gungade båtar och hvars närmaste strand lifvades
af glada menniskor: då jag såg staden med sina
torri hvila trygg vid bergets fot och sakta smyga
sig uppför dess branter, samt högt öfver staden
den majestätiska slotts-ruinen omgifven af sin stolta
vakt, almar , lindar och kastanjer, och allt detta
öfvergjutet af ett förtrollande rosensken, kort
före solens nedgång — då tycktes mig, att jag
aldrig njutit någon ljufvare afton eller sett en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
