- Project Runeberg -  Minnen från Södern. Efter en resa i Danmark, Tyskland, Schweitz och Italien / Andra delen /
372

(1831-1839) [MARC] Author: Karl August Nicander
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

är den mördade Wolfgangs son och heter Mo-’
drik, är upptagen af Daniel och faderligen upp -
fostrad. Gången och slutliga utvecklingen af styc-
ket inhämtas af Boken* den jag köpt. Här vill
jag endast anmärka några ställen* der Anschütz
var förträffligast, och något rörande Costumen.
I Första Afdelningen Monologen, sedan
Wolfgang bortgått och tillsagt Daniel att flytta
hort ur slottet. ”Ha, ha, ha, ist es so gemeint?”
uttalar han med en ton, som genomtränger merg
och ben, och hvaii redan hela det brott, som
uppflammar hans själ, ligger färdigt.
I Ändra Afdelningen, när han öfverrumplas
af Menno och denne låter honom förstå, att hans
förbrytelse redan är bekant, och vill nödga ho-
nom till bekännelse. Han inkommer, i sin gamla
svarta skrud, med det långa, hvita håret och skäg-
get, samt aftorkar dermed svetten ur pannan. Un-
der det Benno talar, vrider han näsduken i han-
den så krampaktigt och skälfver så, ifrån ofvan
och allt igenom, att man nästan darrar med, vid
blotta åsynen: och slutligen fäller han näsduken
till golfvet, nedstörtande på en soffa, utan sans-
ning: ”Bin ein Greis von achtzig Jahren, Lass
zu meinen Grab mich fahren, Ohne mir ein Leid
au thun.’’ Dessa ord förgäter jag aldrig.
När Daniel, ett par scener förut, kommer î
den hvita nattdrägten, med lampan i handen, och
nedfaller, krafsande mot den fatala muren, och
slutligen stirrande emot Menno och Franz* dem
lian likväl icke ser, störtar ut igen* dä är hans
tystnad vältaligare än ord.
Ottmars costume såsom knape är elegant och
sluter sig så nett tili Fichtners välväxta gestalt.
Den liknar mycket den Italienska costumen, som

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 17:01:08 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/minesoder/2/0382.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free