Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ollas-Mor. Av Jones Erik Andersson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
flöt naturenligt och okonstlat samman med kärleken till Gud
och längtan ätt få vara i Hans närhet.
Mor längtade att få bryta upp till sin Herre, hur skulle hon
kunnat annat, när hon kände att hon fyllt sitt dagsverke och
sitt åldersmått — vem kunde tro att hon skulle hinna sina 83 år
fyllda, hon som med sin nätta kropp slitit så oerhört i sina dagar.
Det är förunderligt, men det blev så. Vem mäter allt det
storverk hon uträttat i det tysta under sitt långa levnadslopp? Ända
in på de sista somrarna skulle hon prompt ligga i
trädgårds-landen hos dotter Brita i Werkmästergården i Rättvik och ansa
och pyssla om sina blommor och på vintrarna sitta i sin stol
och sticka strumpor och vantar, hon var van så, det skulle vara
så. Att göra skäl för sig, det var ju hennes uppgift.
Oss bortavarande barn hade hon ständigt i tankarna, och hon
begåvade oss med brev, små oändligt kära brev då och då. Hon
hade bra litet gått i skola och fått öva skrivkonsten i sin
barndoms dagar, men hon skrev förunderligt tydligt och väl, och
innehållet? — ja, behöver jag säga att jag bevarar dem som
pärlor bland de bästa minnen jag har. Bara ett litet utdrag ur det
sista (hon var då 82-årig):
»... Gud är så outsägligt god emot mig, som låter mig hava
er barn omkring mig i livet. Hur det än går med mig, men när
man har en sådan trofast Gud att fly till, behöver man icke vara
orolig.–Gud välsigne och bevare dig!»
Så löd hennes sista rader, ödmjuka, rörande, gripande, som
hela hennes väsen. Hon nådde sitt mål, stilla somnade hon in
— och vi barn, som stod vid hennes läger, stora människorna,
hur kände vi det? Förståndet sade oss att vi skulle tacka, tacka
i oändlighet för att vi fått behålla henne så länge — ja, så sant,
så sant — men i verkligheten kände vi oss som ... som små
övergivna barn, som mist sin mor, Mor...
18
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
