Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - »Mor blev vissheten.» Av J. A. Selander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
"MOR BLEV VISSHETEN"
av
J. A. Selander
Ord säga stundom så litet. Uppgiften att teckna min moders
bild förefaller mig olösligt svår. Icke därför att minnena under
årens lopp skulle ha förtonat i det egna livets slit och skiftningar.
Utan därför att bilden är så helt och hållet min personliga
egendom, att jag har svårt att delge den åt någon annan. Jag ser ju
dessutom min mor genom mitt eget temperament, som jag i
vissa, kanske väsentliga, stycken ärvt av henne själv. Det är
risk för dubbel subjektivitet.
I alla händelser föreligger ett gemenskapsförhållande, där jag
har svårt att dra några bestämda gränser. Den själarnas tysta
överensstämmelse, som existerar mellan mor och son, tycker man
sig icke kunna röra vid utan att träda själva livet för nära.
Känslan härav blir än starkare, när jag tänker på olikheterna och
ändå finner att ränningen långa stycken är densamma.
Att vara sin mors son är ju främst något mycket förpliktande.
Att säga: så var hon, och så låta andra konstatera olikheterna
och säga: men så har han blivit, vore kanske redan det att göra
henne djupt orätt. Hon bär ju icke ansvaret för de villsamma
vägar, sonen kan ha vandrat. Men som alltid skulle hon ha
sökt att förstå.
I stillhet sökte hon själv. Om sina egna inre upplevelser och
strider, sina tvivel och sitt religiösa sökande yppade hon sällan
något, vilket ingalunda betydde att hon var inbunden. Hon var
öppet blid. Sorgerna, och de voro icke få, bar hon med den
styrka, som hämtar sin kraft i ett stilla inre liv. Hon frågade icke
’183
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
