Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hon som var musik. Av Torsten Tegnér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hon älskade barnen som sjöng, fåglarna som sjöngo före,
daggen i spindelväven som vi i bondtrillan från Södra Äng till
Eksjö torg rev sönder i morgonväkten ner mot Holma och
Bre-vik — hon älskade Chopins subtila vemod, César Francks ädla
klanger, Beethovens djupa manlighet, älskade framför allt minnet
av sin faders festliga glättighet, älskade och lät oss älska sin
makes gyllene heder.
Hon hade en »energi i musik», som jag vill kalla exempellös
— det hände henne i detta sekels början att hon satte sig vid
telefonen i Tegnabo och ringde runt till alla (!) mera välställda
abonnenter i Djursholm, alltifrån Abenius och till Österwall, och bad
dem inte försumma konserten i kapellet — för välgörande
ändamål förstås — sedan hon egenhändigt skrivit ut stämmorna till
22 eller 24 körmedlemmar. Och sedan hon själv brett — och
satt 2 jungfrur, 1 pojke och kusin Disa att breda — smörgåsar
till körens sista repetition på Tegnabo — ty vi levde ju icke av
musik allenast!
Och ändå begravde hon sig inte i musik, än mindre i det
»konstrande över konst» som Goethe så kategoriskt fördömde.
Nej. Hon var en människa, denna musikens fé i
Djursholm och i Svea rike.
Med glättighet summerade hon sin flitige makes
sifferkolumner i Hantverksföreningens Lotteris revisionsberättelse, spritade
gröna ärter med kokerskan och kanske oss pojkar, lagade vår
choklad efter lördagsbadet och skrev sina tusen snälla trofasta
brev till sin mammas gamla trotjänarinna, sina fattiga släktingar,
sina slarviga söners goda lärarinnor och alla de hundraden och
åter hundraden som utbett sig hennes hjälp och råd och dåd.
Alla dem som älskade henne — så som den ädla, sköna
66-åriga dam i Grankulla, Finland, som vid dödsbudet
telegraferade till mig:
Av hela mitt hjärta med Dig, med Eder. Blott de oförgätliga döda äro
fullt levande för oss.
Ja, älskade sköna Louise borta i din Vallmogård, fullt levande
är Din Lisa, min mamma.
Och frågar jag mig huru det är att hon så levde, och så lever,
’232
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
