Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hon som var musik. Av Torsten Tegnér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
efter timme och år efter år prestera — och denna kraft kommer
av livslust, djärv och härlig anammelse av skönhet.
Hur smög sig inte den 40-åriga A. T. ofta i kvällningen bort
från Tegnabo för att ta tåget in till stån och höra en stor
dirigent, en stor virtuos, en fin kammarmusikkvartett ... när den
kloke borgerlige maken sagt ifrån att nu fick det verkligen vara
nog med musiktillställningar och stadsresor den här veckan.
Ingenting, absolut ingenting fick hindra, kunde hindra
skön-hetsmottagelsen. Var Operans tredje rad fullsatt, släppte den
snälle vaktmästaren in Hela Sveriges A. T. att sitta på ett
trappsteg ...
Och ingenting fick hindra hennes fantastiska givande.
Fullständigt typisk är d e n episoden — bland hundra — då
hon i flera år for in till Stockholm två gånger i veckan för att
leda sångundervisningen vid Högre Lärarinneseminarium;
»arvodet» bestod i att en av den käre makens sex systerdöttrar fick
friplats i seminariet!
I sanning, denna folkets välgörarinna besinnade satsen att
»välgörenhet börjar i hemmet» ... i släkten.
Lika »A. T:skt» är det minne jag har av henne en mycket sen
kväll på Tegnabo — jag satt och skrev ren en uppsats i
pojkrummet. Min latinläsningströtte broder låg och sov. Pappa i
sängkammaren likaså. Men mitt emot mig satt mamma och läste
i en bok som jag lånat av min vän Carl David Moselius: »På
den vita stenen» av Anatole France. Klassisk visdom, ironi,
livskärlek, grace — i säkert över en timma satt hon och »tjuvläste»,
fängslad som en skolpojke vid en indianbok, och nästan
olovandes ... klockan var nog farligt nära tolvslaget. »Han är genial»,
mumlade hon gång på gång om den subtile satirikern.
Och på så sätt — och på tusen andra sätt — blevo vi nära,
nära kamrater.
Och nu kan jag aldrig utan tårar erinra mig de sista tjänster
jag kunde göra denna min finaste och äldsta kamrat: när jag
två dagar innan sista dagen matade henne med svagt kaffe och
små kexbitar i honungsvatten.
Det är icke till att glömma hur hon — utan att just se, utan
’235
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
