Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - »Arbetstyngd förlöpte hennes dag.» Av Hj. Åselius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kvinnor saknas den utbildningen, till stor skada för dem själva
och för deras blivande familjer. Som ett synligt bevis på att hon
i detta arbete uppskattades av sitt husbondfolk finns ännu kvar
en stor silversked, som hon fick i avskedsgåva, en gåva som i
förhållande till den tidens piglöner var av en betydande
storleksordning och med säkerhet markerade en stor uppskattning
från husbondefolkets sida.
Mors barndomshem och även arbetsplats låg ej långt från
Åshammar. Det var då inte att undra på att någon av de åtta
smedsönerna i den Åseliuska »smedsdynastin» skulle kasta sina
ögon på den mörkögda och, efter vad jag hört och även väl kan
förstå, vackra Uhrforsdottern. Så kom det sig, att
Margareta Nordlund strax efter det hon fyllt 23 år sammanvigdes
med smedsdrängen, omedelbart därefter blivande mästersmeden
David Bernhard Åselius. Deras enkla hem reddes i
Hammarby, där Far var smed i den kände bruksägaren Hjalmar Petrés
lancashiresmedja.
Mor kom tidigt under inflytande av de väckelserörelser, som
då gingo fram över landet, och båda de unga anslöto sig till
Svenska Missionsförbundet. Särskilt fångad blev hon av P. P.
Waldenströms förkunnelse.
Mors religiositet låg djupt rotad och tog sig även uttryck i
hennes yttre sätt att vara. Hennes stillsamhet och tystlåtenhet,
hennes medvetna strävan att hålla sig i skymundan gjorde på
mig och jag vet även på hennes omgivning utom familjen ett
mycket starkt intryck.
Då jag var mina föräldrars femte och sista barn, som föddes
i Forsbacka ett par år efter det min Far fått plats där som smed
och stannade kvar i hemmet ända tills min Mor dog, när jag
var 16 år gammal, kom jag säkerligen att stå hennes hjärta
närmare än de äldre syskonen, vilket ju för övrigt oftast brukar
vara det yngsta barnets privilegium. Hon ville ofta att jag skulle
läsa något ur bibeln eller Missionsförbundets sångbok och
älskade där främst de sånger som P. P. Waldenström själv och
Carl Boberg författat. Därigenom har jag ännu i livligt minne
såväl text som melodier till ett flertal sånger i Svenska
Missionsförbundets dåvarande sångbok.
’260
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
