Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En mor, som fostrade tolv barn. Av Gustaf Petrén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nio söner och tre döttrar, av vilka sex ännu leva; de sex
bortgångna nådde nära 60- eller 70-årsåldern. I Halmstad prästgård
blev det min mor förunnat att vara verksam vid god hälsa,
ända tills hon vid 56 års ålder träffades av svår sjukdom: en
kräftartad käksvulst, som snabbt ledde till hennes bortgång
år 1894.
Då jag var bland de yngre i syskonskaran, den nionde bland de
tolv, gå mina egna minnen av min mor icke så långt tillbaka, ej
mycket längre än till början av 1880-talet, och omfatta sålunda
icke mer än de sista 12 à 15 åren av hennes liv. Emellertid har
jag kvar i minnet uttalanden både av henne själv och av de äldre
syskonen om tidigare perioder i hennes liv och har även i min
ägo rätt många gamla familjebrev dels från 1850-talet mellan
henne och några hennes nära ungdomsväninnor, dels från 1870-,
80-och 90-talen från henne själv till flera av oss barn. Somligt i dessa
gamla brev belyser på olika sätt hennes personlighet från
ungdomsåren och upp i äldre ålder.
Min mor var starkt fästad vid sitt barndomshem i Lund. Jag
minns åtskilliga yttranden av henne på äldre dagar, vilka
alltjämt mycket klart angåvo detta. Ur ett brev, skrivet till en av
hennes "närmaste väninnor i juli 1857 ett par veckor efter
giftermålet, må anföras:
»Jag kan säga dig, kära Elise, att jag är lycklig, ja lyckligare än jag
anat jag skulle bliva, ty jag har fått en rar och kär man; må jag nu blott
kunna visa honom, hur högt värde jag sätter på honom, så är min lycka
fullkomlig. Mitt nya hem finner jag så innerligt trevligt, så att jag kommer
nog aldrig att leds här. Men svårt var det att resa hemifrån, den som ej
försökt att för alltid lämna Fadershuset för att på egen hand kämpa med livets
stormar, ack, den kan icke förstå huru bittert smärtsam avskedsstunden
är; jag trodde att mitt hjärta skulle brustit; det var knappt jag kunde lämna
det kära hem, som varit vittne till mina barndomsfröjder, ja, där hade jag
ju upplevt min lyckligaste tid, min barndomstid.»
Uppenbarligen hade min mor från sina barndoms- och
ungdomsår ett självupplevat starkt intryck av ett hems värde. Efter
hennes giftermål vid relativt ung ålder var det säkerligen
naturligt nog, att hennes eget hem för framtiden blev hela hennes
verksamhetsfält, sålunda först Kvarnby- och sedan Halmstads-
210-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
