Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Husmor och huskaplan. Av Laura Petri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
maskintrampet och i stället sy vackra korsstyngsbroderier åt
sina döttrar, men hon undrade ibland, om hon hade rätt att
göra ett så roligt och onyttigt arbete.
Till sina husmoderliga plikter räknade mamma huskaplanens.
Som ung tjuguårig fru började hon hålla husandakt morgon
och afton och fortsatte därmed till några månader före sin död
vid åttiosex år. Hon var inte någon myndig person, utan
anspråkslösheten själv, och vad måtte det inte ha krävt av
själv-övervinnelse att två gånger dagligen äska tystnad!
Församlingen växte. Det fanns barn i alla storlekar och
hembiträden av skiftande religiös kaliber.
»Kom nu», ropade barnen till varandra, »nu ska mamma läsa.»
»Bed Lovisa komma in, för nu ska mamma läsa.
»Släng disktrasan, Fina, för nu ska frun läsa.»
»Tyst, barn, ser ni inte att jag sitter med bibeln uppslagen?»
Alla sitta ner i matsalen med händerna knäppta i knät, och
mamma läser. Till sist ljuder:
Giv att ditt ord oss lyser så,
att vi i mörkret icke gå,
men genom denna jämmerdal
må vandra till din fröjdesal.
Det är den första psalmvers jag lagt på minnet, och mycket
grubblade jag över »givatt». Vad kunde det betyda? »Givatt»
var min barndoms förtrogna, en av mitt livs första mystiska
vänner. »Givatt» och mamma voro nära förbundna.
Högtidligast av alla mammas psalmer tonar i mina öron:
Som fågelen vid ljusan dag sig gläder,
så glad i ljusets rike jag inträder.
Mamma var en stor älskare av fåglar och fågelsång, och
pappa brukade säga till henne:
»Du är som en liten fågel, Eleonore, du begriper inte världen.»
Hon förstod sig desto bättre på Guds rike. Ett par dagar
före sin död bad hon mig gå till en dam i staden och frambära
hennes bön om förlåtelse, därför att en av hennes döttrar en gång
uppfört sig ovänligt mot damen i fråga. Mamma förstod sig på
försoningens hemlighet, den ställföreträdande kärleken.
220-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
