Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Min glada mor. Av Ellen Rydelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bröts enformigheten av ett Stockholmsbesök hos släktingar,
och en gång gjorde vi alla tre en resa till Norrland och Norge.
Min mor var egentligen ett stort barn, impulsiv, häftig och
godhjärtad. Men när hennes livs prövningar kom, visade hon
vilken seg tåga det fanns hos denna glada, nästan alltid leende
borgarfru, som dyrkades av sin mera allvarligt lagde man.
Den första verkliga olyckan i hennes liv var min fars plötsliga
död. Det blev ett så mycket hårdare slag som hon inte då hade
sin enda dotter i hemmet. Jag hade som nybliven kandidat
några månader förut farit på studieresa till Ryssland. När jag,
efter-telegraferad, omedelbart återvände hem, mötte hon mig i
dörren. Hon hade fått silvertrådar i sitt mörka, lockiga hår, men
hon visade en behärskning och själsstyrka, som väckte min
förvåning. Min mor och far hade levat i ett ovanligt lyckligt
äktenskap. Därför hade jag väntat att finna henne fullständigt
förkrossad. Min beundran ökades ytterligare då jag såg henne i de
materiellt sett så förändrade förhållandena efter fars död. Det stora
och välinredda hemmet måste till stor del säljas, och hon
flyttade in i den lilla lägenhet vi hade råd att skaffa. Hon blev nu
helt ensam, eftersom jag tillträdde en journalistplats i Stockholm.
Denna kvinna, som tycktes ha levat sorglös som en fjäril och
i hög grad ägde vad biologerna brukar kalla »cellernas
livsglädje», klagade aldrig och blev inte bitter, som jag sett många
andra bli i liknande förhållanden. Hennes anpassningsförmåga
var storartad. Ja, inte ens då sjukdomen bröt henne och hon
blev liggande förlamad de sista två åren av sitt liv, förlorade hon
sin känsla för det komiska, sitt glittrande humör. Man
berättade för mig på sjukhemmet, där hon vårdades och där hon
dagligen brukade läsa psalmer eller tidningar för de blinda
medpa-tienterna, att hon när de började klaga och knota över sitt öde,
käckt sade till dem: »Gnäll inte, gummor, utan pigga upp er!»
Min mor var ingen märkvärdig människa, hon blev bara av
betydelse för sin familj och en liten krets närstående. Men om
det är sant som Stevenson säger, att »cheerfulness and kindness
are the greatest of virtues», då hade hon ändå en slags storhet.
Min glada mor hörde till de muntra och vänliga
glädjespridar-nas skara, så välbehövlig i vår värld.
252-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
