Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje kapitlet: Min fader och broder anlända — Vi resa till Illinois och erhålla arbete vid en järnväg nära Moline — Frossan — Doktor Ober — Religiösa intryck — Min mor, syster och hennes man anlända — Ett brinnande järnvägståg — Vi begifva oss till Minnesota — Våra första erfarenheter som vedhuggare och nybyggare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
men därefter hade vi intet annat än indianernas spår att
vägleda oss med. Mot aftonen anlände vi till en liten skog
vid Belle Creek, hvilken nu kallas Jämtland, och här
uppslogo vi våra tält och tillagade vår aftonmåltid. Hur väl
denna smakade oss efter en lång dags mödosam färd, kunna
endast de förstå, som i likhet med oss erfarit nybyggarelifvets
vedermödor. Skjutsen återvände dagen därpå och vi
voro ensamma i vildmarken.
Efter en dags erfarenhet flyttade vi vårt läger två
mil sydligare till en annan plats nära Belle Creek, hvarest
Roos hade tagit sitt land. Det var nu i slutet af september,
och vår nödvändigaste omsorg var att insamla tillräckligt
med hö åt kreaturen. På några dagar insamlade vi en
stor stack, och som vi hade läst om prärieeldar, beslöto vi
att skydda vår stack däremot genom att tända eld på den
korta grässtubben rundt omkring densamma för att så beröfva
elden vidare näring närmast kring stacken. Men ett par
minuter voro tillräckliga att öfvertyga oss om att vi hade
missräknat oss, ty då hade elden redan fattat i själfva
stacken, som brann med sådan våldsamhet, att icke allt
vatten i Belle Creek skulle förmått släcka den. Men detta
var icke det värsta, ty innan vi fått tid att hemta oss från
vår bestörtning, hade elden redan spridt sig öfver den bästa
delen af dalen och förtärt allt det återstående gräset. Vid
denna tid på året var detta nämligen mycket torrt.
Oerfarna som vi voro, började vi slutligen en kapplöpning med
vinden för att hejda elden, innan den uppnått en annan
vacker grässlätt en mil nordligare. Men vi misslyckades
naturligtvis och måste återvända till vårt ensamma tält,
nedslagna öfver den bedröfliga tilldragelsen.
Dagen därpå begåfvo vi oss ut i olika riktningar
för att utforska om något mera gräs fans qvar i Godhue
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
